Vad jag än gör , vad jag än säger . Det blir alltid fel.

Den här gången vet jag faktiskt inte vad jag har gjort. Men vad det än är så  ber jag om förlåtelse för det. För jag vet att jag aldrig kommer orka fortsätta utan dej. Du är källan till min lycka. Det är du som får mej att le när jag egentligen bara vill gråta. Kan du inte komma tillbaka ?

Jag vet att jag börjar låta desperat.. Kanske för att jag är det. Så här länge har jag aldrig varit utan dej. Men nu när jag är det , så känns det som om jag är den mest ensamma människan på vår jord. Så..snälla ?

Är hos mormor nu :D Helt sjukt myys. Anledningen till att jag är här är väl mindre rolig. David är nu fri. Han får gå omkring på gatorna och leva vidare med sitt liv. Är det verkligen rätt ? Han är människan som förstörde mitt liv. Är det är min del av straffet? Att aldrig kunna vara säker på om jag kan lita på människor? Att alltid få vara rädd när jag hör hans namn? Är det som kallas rättvisa ?

/k