Ah. Det är så min hjärna känns just nu. Jag vet inte riktigt hur jag lyckas men jag gör det alltid. Jag får känslor som jag inte borde ha, och snart kommer allting gå åt helvete.

Jag saknar dej. Även om du är tidernas (näst) största skitstövel, så..saknar jag dej. Du fick mej att älska dej. Även om alla dom där känslorna var uppbygda på en jävla massa lögner, så älskade jag dej. Jag borde egentligen hata dej, men det går inte. Har kommit över allt det här, men det känns ändå tomt. Är det verkligen så här man ska känna ?

Hah, ibland blir jag verkligen förvirrad av min dumhet.